tillbaka

BRYTNINGSTIDER OCH VÄCKELSETIDER

En av de största folkväckelser vi känner till började att sätta sina spår i vårt land under 1800-talets mitt. Många blev väckta ur det förfall, som samhället andligen befann sig i och kom till klarhet om, att det enda som på nytt kunde lyfta folket var en väckelse, där Guds ord fick bli levande och kraftigt. Innan väckelsen bröt fram, säger biskop Tor André i Linköping (från herdabrev år 1936) var svenskarna ett håglöst, efterblivet och försupet släkte.

På 1850-talet levde och verkade i Himmeta församling en präst, som hette G.S. Svedérus. Hans predikogärning synes ha varit mycket god. Själv mäktigt gripen av de ord han förkunnade sökte han på många sätt verka för ordets framgång och befästande av tro i sin församling och även ett anständigt leverne.
Svedérus var ovanligt frisinnad och hade god förståelse för den andliga livsvåg, som började välla in över bygden. Kyrkoherde Svedérus öppnade även sitt hem för hungrande själar och inbjöd till andaktsstunder och möten av ren praktisk karaktär. Så hölls arbetsmöten i prästgården, man tillverkade diverse saker, som sedan såldes för att få in medel till att kalla tillfällig predikohjälp. Men också i hemmen i bygden lyste han ut en hel del möten och sammankomster och underhöll så den andliga eld som börjat brinna.
En flitigt missionerande lekmannapredikant, som verkade bland annat i Munktorp och Köping, företog även resor till Himmeta, var tygskäraren Jonas Petrus Engzell från Kungsör. Han fick även tillfälle att predika i Himmeta kyrka, vilket kom att föranleda Svedérus mycket obehag, inte bara från hans ämbetsbröder utan av en hel del församlingsbor.

Att vara religiös har aldrig stött på något större motstånd, men att vara en sann Jesu Kristi efterföljare och ta upp kampen mot synd och värld har alltid stött på motstånd i vår värld. Väckelserörelsen i våra bygder gjorde heller inga undantag. Kampen mellan det onda och det goda blev stundom hård, ty ”ondskans andemakter” släpper inte godvilligt själarna in i Guds barns frihet och försoning. Djävulens främsta vapen har varit splittring och motsättningar, och där kristenheten bort vara enad har man istället motarbetat varandra.
Denna osunda anda hade smugit sig in och förblindat många av kyrkoherde Svedérus kollegor och i stället för förståelse väcktes förakt och förföljelser till skada för Guds rike
Bland dem vi känner till bäst var folkskolläraren och sångförfattaren Nils Frykman från Sunne i Värmland, som för sin kristna tro och gärning fick lämna sitt yrke och även Sverige, då kyrkan och kyrkorådet hade en mycket oförsonlig hållning till frikyrkan och väckelsen som drog fram.
I den kända Frykmanssången: ”Nu är jag nöjd och glader …” står det i en vers: ”Nu satan fritt må rasa och världen hjälpa till”, men i folkmun sägs det att man sjöng: ”Nu satan fritt må rasa och prästen hjälpa till.” Detta skulle snart bli den bittra verkligheten också för ”läsarna” i Himmeta, sedan kyrkoherde Svedérus avlidit och en ny kyrkoherde blev tillsatt i socknen.

EN FRI FÖRSAMLING KOMMER TILL

År 1863 tillträdde prästen Thersérus som kyrkoherde i Himmeta, och det förut så goda samarbetet mellan kyrkan och bygdens anliga rörelser kom att förbytas till motstånd. Var Svedérus en förstående man för den fria kristna rörelsen, så blev Thersérus raka motsatsen. Han gjorde allt han kunde för att motarbeta den fria andliga verksamheten.
På den tiden var ”månadsförhör” vanliga i socknen för såväl barn som äldre, och kyrkoherde Thersérus övervakade strängt och noga att ingen ”villfarelse” fick rum i församlingen. Han varnade för den ”villolära”, som företräddes av P.P. Waldenström, och som hade framgång överallt i bygderna.
Men trots sin avoga hållning och stränga församlingstukt fick ändå kyrkoherden se hur den ena efter den andra i socknen blev ”omvänd” och vittnade om härlig frälsning i Jesus Kristus och manade andra till en personlig avgörelse för Gud.

Prostinnan Svedérus försökte ännu en tid hålla troendegruppen samlad i sitt hem. Man läste ur C.O. Rosenius skrifter och hade symöten, men sammanhållningen i socknen var inte längre densamma. Kyrkan och väckelserörelsen hade kommit på kollisionskurs. Man deltog inte längre i de regelbundna nattvardsgångarna i kyrkan utan samlades till enskilt nattvardsfirande. Nu började man hålla läsarmöten på egen hand ute i byarna, och ur den troendegrupp som vuxit fram, skriver Erik Andersson, så var det hemmansägare Lars Larsson, som började kalla lekmän till att predika i sitt hem i Valla by och i Östergården hos Anders Andersson, och därmed kom Valla by i Himmeta att kallas "läsarbyn".
I Nordväg bodde Lars Jansson och i Släta Erik Jonsson, och i deras hem samlades man också till både enskilda och offentliga möten.

Ledaren för den fria andliga verksamheten under denna tid, Lars Larsson, bodde i Valla. Om honom heter det i församlingens matrikel: "ledare för verksamheten innan församlingen bildades”.
Bland de predikanter som denna tid besökte Himmeta kan nämnas några. Israel Ersson från Lindesberg, August Eriksson från Götlunda och kolportören J.P. Engzell i Kungsör, som också hade bokväska med sig. Om honom heter det: ”Märgen i hans tal var vittnesbördet om Kristus, för oss död och uppstånden”. Även bröderna Mattson och Rang samt skolläraren Anders Bjurman tjänade som förkunnare, där bl a Bjurman fick bli till stor välsignelse i den väckelse, som kom att beröra en hel bygd.
En av de unga män, som kom till tro på Kristus under den Bjurmanska väckelsen var hemmansägaren Erik Andersson i Sticklinge. Han kom att betyda mycket i det fria andliga arbetet i fortsättningen. Erik Andersson kände kallelsen att bli en evangeli förkunnare och sökte in vid Missionsskolan i Kristinehamn, men fick snart återvända till fädernegården sedan en olycka drabbat brodern. På så sätt blev han knuten till sin hembygd, där han som lantbrukare även uppehöll befattningen som predikant och föreståndare.

MISSIONSFÖRENINGEN BILDAS

Och dessa höllo fast vid apostlarnas undervisning och brödragemenskapen vid brödsbrytelsen och bönerna. Apg 2:42

Stadgar för Himmeta Missionsförsamling

§ 3.

Som medlem av församlingen må upptagas envar, som bekänner sig tro på Jesus Kristus och alltså vill leva trons liv med Kristus i Gud.

I april månad 1882 hölls ett möte. Ett förslag gjordes då från Erik Andersson att bilda en missionsförening. Några personer utsågs att upprätta förslag till stadgar. Samma dag anmälde sig ett 20-tal personer till inträde i föreningen.
På ett möte som hölls i Erik Anderssons hem i Sticklinge den 21 maj 1882 för ”religiösa personer” beslöts, att förena sig till ett Sällskap, som skall benämnas Himmeta Missionsförening och hava till ändamål att verka för sedlighet och gudsfruktan samt bidraga med medel till yttre missionen.
Missionsföreningens första styrelse utgjordes av: Erik Andersson, Sticklinge, ordförande och sekreterare, Lars Larsson, Valla, kassör samt J.D. Danielsson, Valla, Lars Jansson, Nordväg, A. Andersson, Staffansbo och Anders Larsson, Valla.
Vid årsmötet i januari månad följande år valdes: ”Till att tjäna föreningen i andeligt hänseende” Erik Andersson, Sticklinge som föreståndare, och skall han för denna sin verksamhet uppbära 100 kr om året. Erik Andersson tog emellertid inte emot den summan för eget bruk, utan skänkte pengarna till bl a en byggnadsfond och andra ändamål.

Långt innan församlingen var bildad bedrevs söndagsskolarbete på platsen. På 1860-talet hölls söndagsskola hos Lars Larssons i Valla. Larssons hembiträde, fröken Maria Björk, sedermera diakonissa i Stockholm, var den som började hålla söndagsskola. Då hon flyttade blev småskollärarinnan Karin Lööw vid Valla småskola hennes efterträdare. Så fortgick några år tills också fröken Lööw flyttade. Det blev ett uppehåll sedan en tid, men då A. Bjurman kom till Himmeta, och väckelsen bröt fram på allvar, började arbetet bland barnen på nytt.
Dåvarande lärarinnan vid Valla småskola, fröken Mina Rydgren, yttrade vid ett tillfälle om söndagsskolarbetet: ”Vi måste smida medan järnet är varmt”. Med några kamraters hjälp startades en söndagsskola på nytt, och arbetet för Guds rike fick framgång i alla åldrar. Men motståndet hårdnade också, ty inte alla såg med välbehag ”Kristi kors” resas i Himmeta. Apostelns ord skulle besannas, då det som för många sockenbor blev ”Guds kraft” blev då för andra ”dårskap”, och den lilla tappra troendegruppen skulle också få möta motstånd och förakt.

FRÅN KAMP TILL SEGER

Lärarinnan i Valla småskola, fröken Mina Rydgren, fick snart möta hårt motstånd för sitt arbete i söndagsskolan. Det fanns inflytelserika personer i socknen, som med oblida ögon betraktade hennes söndagsskolarbete. Någon hade yttrat: ”Om vi inte skaffar bort henne från Valla kommer ”läsarna” att alldeles fördärva henne”. Fröken Rydgren blev också förflyttad från Valla till Nordvägs småskola, där man menade sig ha bättre kontroll över henne.
Då A. Bjurman vid ett tillfälle var i Himmeta, ämnade han besöka fröken Rydgren på hennes nya plats, men knappt hade Bjurman kommit dit, förrän en av grannarna och motståndarna till den fria andliga verksamheten kom dit. Han använde ett ordval både mot lärarinnan och Bjurman, så att den senare måste gå för att undvika en meningslös ordstrid.
Emellertid fortsatte söndagsskolarbetet i Valla av Lars Larssons dotter Anna och Karin Danielsson, Valla, för att sedan utökas till flera platser som Torp, Nordväg, Gärdslinge, Tveta, Körtinge och Missionshuset. Söndagsskolan i Medåker överläts efter en tid till Arboga baptistförsamling.

ETT MISSIONSHUS KOMMER TILL

Då nu en församling var bildad kom snart frågan om ett andligt hem upp till behandling. Redan 1882 började man att samla in pengar för byggnad av ett missionshus.
Till att förvalta medlen utsågs J.A. Andersson, Valla, och beslöts på årsmötet 1883, ”att han tillsvidare skall hava hand om dem, och skall då någon större penningsumma influtit detsamma insättas på banken”.
Vidare valdes fyra män till att utse lämplig plats till bygge av ett missionshus. I april 1883 kunde man enas om att bästa platsen var på rusthållare A. Anderssons ägor vid den så kallade Långbrobacken. Då Andersson icke hade något att invända mot förslaget ”upplät” han Långbrobacken till fritt förfogande, vilket med tacksamhet antogs av föreningen.
Vid sammanträde den 29 april fattades beslut att bygga ett missionshus.
I september 1884 beslöt föreningen att uppföra ett missionshus av tegel i enlighet med ritningar till Kolsva Missionshus. Anders Andersson, Staffansbo och Lars Jansson, Nordväg fick i uppdrag att inköpa 15.000 tegel och anmoda murare Lundgren från Arboga ett uppföra missionshuset. Grundmur och sockel lades av stenhuggaren Falk i Björskog, och snickerierna utfördes av V. Tunell samt David och Johannes Danielsson, Himmeta.
Arbetet började den 20 oktober 1884, och i april 1885 var arbetet så långt framskridet att murarna kunde börja. Tolv man ur församlingen hjälpte murare Lundgren och hans eget folk varje dag. Enligt en numera avliden församlingsmedlem blev väggarna uppförda på nio dagar. Till hösten var Missionshuset färdigt och kunde tagas i bruk. Lagfart på fastigheten erhölls å 1886 under beteckning Betanien. En skuld på 1.000 kr vilade då på församlingen, men den ansågs liten i förhållande till vad fastigheten var värd. Man bör då komma ihåg den goda offervilja som rådde bland församlingens medlemmar, vilket i hög grad bidrog till att skulden kunde begränsas. De som hade skog släppte till virke, och de som hade dragare körde fram allt material gratis.

NÅGRA MINNESVÄRDA DATA

Redan år 1882, då föreningen valde sin första styrelse, valdes även två diakonissor att tjäna församlingen: Anna Charlotta Larsson, Valla och Anna Larsson, Nordväg.
Som församlingens förste predikant och föreståndare kom Erik Andersson, Sticklinge att tjäna från församlingens bildande till sin död 1917. Församlingen hade redan 1882 ett 40-tal medlemmar.
Å r 1889 anslöts församlingen till Västmanlands Ansgarieförening och samma år till Svenska Missionsförbundet.

Från en kassabok år 1898 kan följande noteras: ”Avgift till brandsto” (brandförsäkring) för missionshuset 1 kr 68 öre. 40 hektoliter kol 15,65 kr.
Från år 1900 kan noteras: Arvoden till predikant Olsson 4 kr och predikant Blomberg 4 kr. Uppsättning av kamin 1,50 kr och lister till dörrar 1,85 kr. ½ kg kaffe 50 öre, och från 1903 en famn (ca 3 meter) ved 8 kr.

Från församlingen har utgått en missionär och en predikant: Richard Andersson från Valla, senare Richard Wallgård, pastor i Svenska Missionsförbundet och även i sin hembygd under åren 1955-58. Från samma ort utgick även Fritz Sverker, medlem av Himmeta Missionsförsamling men som missionär i Kina arbetat för Helgelseförbundet.
Omkring år 1902 bildades en ungdomsförening, som senare gick upp i SMU och dess verksamhet inom kretsen.
Församlingen har också haft bibelskola. Den första redan år 1928 med Henning Eugenius som lärare.
Sång och musik har haft stor plats i församlingens arbete. Redan 1902 bildades en sång- och musikförening, som utrustades med 4 fioler, 5 gitarrer, 1 zittra och 1 flöjt.

FÖRSAMLINGENS PREDIKANTER

Den första predikant, som verkade i församlingen var den förut nämnde hemmansägaren Erik Andersson. Han var föreståndare och pastor från år 1882 till år 1917, då han avled. Erik Anderssons livsgärning var av stor betydelse. Han var alltid intresserad av det som berörde hans predikogärning, och han var alltid villig att leda och undervisa, trösta och hjälpa. För de unga var han ett stöd och följde deras arbete med stort intresse så länge krafterna räckte.
Sedan år 1919 har församlingen haft gemensam pastor med Bro Missionsförsamling, och på senare år även med Munktorps och Kolsva Missionsförsamling, då en församlingskrets bildats.

O.R. Otz 1919-21
Oskar Andersson 1922-23
Henning Eugenius 1924-30
Fritjof Eriksson 1933-36
Ernst Paulander 1937-48
Elof Ljungkvist 1949-55
Richard Wallgård 1955-58
Karl-Erik Skagerlid 1961-70
Gustav Mattson 1970-71
Birgitta Brundin 1971-72
Conny Elgström 1973
Gösta Eriksson 1974-75
Gösta Johansson 1976-80
Yngve Sandin 1981-82

År 1919 inköpte församlingen en bostad, som Erik Andersson lät bygga för egen räkning, men efter hans död såldes den till församlingen som pastorsbostad. Fastigheten är numera såld.
1956-57 tillbyggdes lilla salen och en ny vaktmästarbostad m.m. till en kostnad av 50.000 kr.

FÖRSAMLINGENS STYRELSER

Bland dem som stått i ledningen för verksamheten bör nämnas: Lars Larsson, Valla och Erik Andersson, Sticklinge, initiativtagare till församlingens bildande.
Erik Andersson var församlingens förste ordförande till år 1886, då han efterträddes av A.G. Norin i Nordväg. Han kvarstod som ordförande till år 1937. Norin hade då varit församlingens ordförande i 51 år. Norin efterträddes av Erik Andersson, Valla, som var församlingens ordförande till sin död 1969. Han hade under sin ordförandetid i församlingen även tjänstgjort som kassör, vice församlingsföreståndare och söndagsskolföreståndare samtidigt. År 1970 blev Erik Olsson, Släta, församlingens ordförande och efterträddes av John Anderhult år 1979.
Församlingens nuvarande styrelse utgöres av: John Anderhult ordförande, Erik Olsson vice ordförande, Lars Gunnarsson sekreterare, Sören Andersson kassör samt Stig Andersson, Inga-Lisa Norin och Gunnar Norin.

ARBETE FÖR KRISTUS

Förutom nämnda styrelse finns ett stort antal lärare och ledare i olika grupper, som gör ett frivilligt arbete för församlingen. Många har med ålderns rätt dragit sig tillbaka och nya har tillträtt.
För att ange några verksamheter i det stora arbete Himmeta Missionsförsamling bedriver i dag kan vi här nämna några: söndagsskola, nying, tonår, scout och junior. Allt arbete för att ge unga och äldre: ”En framtid och ett hopp”.
Förutom pastor har församlingen anställt en ungdomsledare Anna Larsson, som delar sin tjänst med Svenska Kyrkan.

Bland mer riksomfattande händelser som missionsförsamlingen i Himmeta fått vara med om och medverka i var den stora Valskogskampanjen år 1979, då John Hedlund m.fl. lät ”resa” sitt Korstågstält, och då vår bygd för några veckor blev känd i stora delar av vårt land.

Mycket skulle kunna skrivas och många namn skulle kunna nämnas, men allt kan inte komma med i en kortfattad översikt i en församlings 100-åriga historia. Vi får instämma med skalden i orden: ”Vad stort sker, sker tyst”.
Det som rört sig omkring Himmeta Missionsförsamling och dess 100-åriga tillvaro är en liten men viktig bit i en sockens historia. Det skulle kräva en hel bok för att ge allt dess rätta perspektiv.
Under dagarnas växlingar och seklernas gång finns dock en fast punkt i församlingens och bygdens framtid. Den står skriven på väggen ovanför dörren in till Himmeta Missionshus:

GUD ÄR KÄRLEKEN

TILLÄGG TILL HIMMETA MISSIONSFÖRSAMLINGS 100-ÅRSSKRIFT

Under de senaste 20 åren har följande pastorer tjänat församlingen: Yngve Sandin, Torbjörn Andersson, Ingvar Gustavsson, Åke Joelsson, Eddy Gillsell samt Claes Eriksson. De senaste två åren har Karl-Göran Olsson, Tunadalskyrkan i Köping hjälpt till med flera gudstjänster och står till församlingens förfogande vid olika förrättningar och själavård. För övrigt har predikohjälp och sångare gått att ordna från kringliggande orter.

Ordförande i Missionsförsamlingens styrelse har varit John Anderhult 1979-1984, Stig Andersson-Lagerström 1985-1997 samt Lars Gunnarsson 1998 -. Kassör Sören Andersson 1973-1996 och Birger Eriksson 1997 -.

Nuvarande styrelse består av Lars Gunnarsson ordförande, Per Norin vice ordförande och vice sekreterare, Carina Engström sekreterare, Birger Eriksson kassör, Maj Lagerström, Gunvor Eriksson, Ann-Mari Paulander-Andersson.

Församlingen består för närvarande av 23 medlemmar.

Från Himmeta Missionsförsamling har följande medlemmar genomgått utbildning till diakoner på Lidingö Folkhögskola: Birgitta Norin, Anna Eriksson, Olle Hilariusson.

En omfattande renovering gjordes av tillbyggnaden av Missionshuset 1993-1994. Ett helt nytt kök installerades, lilla salen fick ljudisolerande plattor i taket, handikappanpassad toalett samt ramp vid ingången. Övre våningen iordningsställdes för ungdomsverksamheten. Lokalerna återinvigdes 11 september 1994.

Församlingens äldsta tradition är missionsauktionerna första lördagen efter midsommar. Det var 1906 som auktionerna började och har alltsedan dess hållits regelbundet.

Missionsföreståndare Krister Andersson besökte och medverkade vid gudstjänsten den 18 februari 2001. Det är inte känt att någon missionsföreståndare tidigare besökt vår församling.

I september 2001 lossnade takväven i stora salen och föll ner. I samband därmed vidtogs en del förbättringsarbeten. Gamla sättningsskador i väggarna åtgärdades, ny takväv sattes upp, målning av väggar och tak utfördes och trägolvet slipades och oljades.

Efter renoveringen har vi en mycket fin gudstjänstlokal. Den återinvigdes den 28 april 2002. Bygdens folk har varit mycket generösa när det gäller gåvor. Genom det utskickade vykortet över Himmeta kom det in ca 15.000:-. Lokalupprustningsfonden bidrog med 20.000:-. Försäkringsbolaget lämnade 21.000:-. Dessutom har Missionsförsamlingens egna medlemmar bidragit med gåvor. Renoveringen kostade ca 80.000:-.

På Kulturhusens Dag den 8 september 2002 var Missionshuset öppet för visning. En utställning var ordnad med bl a gamla fotografier, protokoll samt inventarier.

Den 26 oktober 2002 anordnades en kursdag om ”Gudstjänstlivet i den lilla församlingen”. Arrangörer var SMF, FS samt Mälardistriktet. 45 deltagare.

Under senare år har församlingen ett gott samarbete med Svenska Kyrkan med gemensamma samlingar av olika slag.

SMU har en bra verksamhet med nying, scout och tonår. Tillsammans 40-50 deltagare. De flesta av bygdens barn och ungdomar är med i de olika grupperna.
Å r 1902 bildades en ungdomsförening i församlingen som sedermera blev SMU, som således firade 100 år år 2002.

GUDS VERK GÅR VIDARE MED JESUS KRISTUS